Från och med höstterminen 2018 gäller en ny läroplan för den svenska grundskolan¹. Den förtydligar skolans uppdrag när det gäller digitalisering, och då inte bara när det gäller teknik som verktyg i undervisningen, utan i väldigt stor utsträckning också hur digitaliseringen påverkar samhället och hur den kan användas för att lösa problem eller realisera nya idéer.

I skolämnena matematik och teknik ska eleverna få lära sig grunderna i programmering, med ambitionen att både väcka ett teknikintresse och en skaparglädje men också för att ge en grundläggande kunskap om hur datorer, appar och molntjänster egentligen fungerar. I läroplanens övriga ämnen finns också många nyheter, inte minst i svenska och samhällskunskap. Här ska frågor som källkritik och nätetik tas upp, men också diskussioner om teknikens påverkan ur ett samhällsperspektiv. Det handlar bland annat om att ge eleverna insikter i hur tekniken påverkar dem, men också hur de kan använda tekniken för att själva påverka.

Skolverket har i sitt så kallade kommentarmaterial Få syn på digitaliseringen på grundskolenivå² valt att sammanfatta den nya läroplanen i fyra olika aspekter av digital kompetens. Det elever i den svenska grundskolan ska få lära sig är

• att förstå digitaliseringens påverkan på samhället,
• att kunna använda och förstå digitala verktyg och medier,
• att ha ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt och
• att kunna lösa problem och omsätta idéer i handling.

Mellan de här fyra aspekterna går inga vattentäta skott. Ett exempel utgör de algoritmer som personanpassar sökresultatet hos Google eller nyhetsflödet hos Facebook. Personanpassningen sker med hjälp av programmering, genom utvecklare som konstruerar algoritmer. Som användare av tjänsterna finns det all anledning att fundera över vad algoritmerna väljer att visa och vad de väljer bort. Och därifrån går det att ta klivet till samhällsnivå: Får personanpassningen till exempel några konsekvenser på det offentliga samtalet? Är de i så fall positiva eller negativa? Eller insikter om självkörande fordon, att de kommer att fatta beslut utifrån kod som en utvecklare skrivit på en annan plats och vid ett annat tillfälle än där bilen nu kör.

Att svenska elever måste få lära sig grunderna i programmering redan i grundskolan är ett argument som under lång tid har förts fram från arbetsgivarhåll. Både enskilda arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer har ur ett kompetensförsörjningsperspektiv efterfrågat en förändring av undervisningen, gärna med programmering som ett eget ämne³. Så blev det till slut inte. Programmeringen blir däremot ett inslag i både tekniken och matematiken. Syftet är inte att grundskolan ska utbilda programmerare. Däremot ska eleverna när de går ut nian provat på och fått egna insikter om vad programmering är. Genom att lära sig grunderna i programmering kommer de tjänster som de använder på nätet att bli lite mer begripliga, samtidigt som det öppnar för möjligheten att använda datorer för eget skapande. Det finns också förhoppningar om att ett tidigt möte med programmering ska få fler att bli intresserade, vilja lära sig mer och därmed också välja en teknisk väg genom gymnasieskolan.

Men nyheterna i läroplanen spänner över betydligt mer än programmeringskunskaper. Demokratiaspekten är en viktig del i resonemangen bakom förändringarna. I takt med att samhället digitaliseras ökar också kraven på medborgarna. För att förstå hur tekniken påverkar samhälle och individ behövs kunskaper om hur tekniken fungerar. Det handlar om allt från it-säkerhet, för att ha förmåga att skydda sin egen integritet på nätet, till en uppdaterad källkritik som bland annat kretsar kring de algoritmer som personanpassar många av de tjänster som barn och unga använder varje dag. De här personliga aspekterna av teknikutvecklingen bryggar sedan över i konsekvenser på samhällsnivå. Påverkar till exempel personanpassningen förutsättningarna för ett öppet offentligt samtal?

I enkäten som ligger till grund för årets upplaga av Svenskarna och internet har ett antal nya frågor om bland annat källkritik och säkerhet ställts. Sammanfattningsvis kan man säga att de tillfrågade har stor tilltro till sina egna förmågor på båda dessa områden.

I svaren blir det också tydligt vilken stor roll den svenska skolan spelar när det gäller utbildning och information kring källkritik.

Kapitel 9 om barns digitala kompetens baserar sig på deltagare som ingår i sammanställningen Eleverna och internet. Där ingår 531 ungdomar som fyller 11-19 år i år (2017).

Delaktighet i informationssamhället Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Internet är, föga förvånande, viktigt för svenska ungdomar. Och i växande utsträckning med ökande ålder. Dessutom är det tydligt att internet är ett viktigt redskap i skolan, precis som på fritiden. Bland gymnasieeleverna till och med viktigare i studierna/yrkeslivet än i privatlivet.

54 procent av eleverna på mellan- och högstadiet samt gymnasiet som deltog i Svenskarna och internet svarade Ja, till stor del respektive Ja, helt och fullt på frågan om de känner sig delaktiga i informationssamhället. De som svarar Inte alls eller Bara lite är 41 procent 2017.

Det här resultatet kan jämföras med hur de vuxna svarat i årets undersökning: Av dem är det 72 procent som helt eller till stor del känner sig delaktiga i informationssamhället. Inte ens om man tittar på gymnasieeleverna separat är känslan av delaktighet större än bland de vuxna: 60 procent.

Detta är en intressant kontrast till den gängse bilden om unga som ”digital natives”, en generation som fått digitaliseringen med modersmjölken.

Ungas källkritik online Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Tilltron till den egna källkritiska förmågan är god. På en skala från 1 till 5, där en etta betyder att personen inte alls instämmer i påståendet Jag kan värdera och ta ställning till den information jag tar del av i sociala medier och en femma att man instämmer helt och hållet, svarar 86 procent av eleverna i mellan- och högstadiet med en trea eller högre. (Denna fråga ställdes inte till elever på gymnasiet.)

Eleverna från mellanstadiet upp till gymnasiet fick också svara på frågan om informationens pålitlighet, Hur mycket av informationen som du tar del av på internet anser du är pålitlig?

Övergripande anser drygt var tredje elev att det mesta av informationen de tar del av på internet är pålitlig, medan 43 procent uppskattar att ungefär hälften är pålitligt. 17 procent svarar En liten del av det.

Bryter man ner siffrorna i mellanstadie- och högstadie- och gymnasieelever är det små skillnader mellan de tre grupperna. Möjligen finns en tendens att lita lite mer på informationen bland högstadieeleverna och lite mindre på gymnasiet.

Tittar man däremot på flickor och pojkar som två separata grupper blir skillnaderna större. Bland alla dem som svarat, i åldrarna 11–19 år, är det 42 procent av pojkarna som svarar att det mesta går att lita på, medan det av flickorna är 29 procent som delar den uppfattningen. 36 procent av pojkarna svarar att ungefär hälften av informationen är pålitlig, 51 procent av flickorna.

I Statens Medieråds rapport Ungar och medier 2017⁴ har en liknande fråga ställts. Eleverna som svarade på den enkäten fick frågan Hur bra är du på att avgöra om information på internet är sann eller falsk?, med svarsalternativen på en skala från Mycket bra till Mycket dåligt och alternativet Jag gör aldrig detta/det har aldrig hänt. Också här ger de svarande högt betyg åt sig själva, åtminstone i de högre åldrarna. Av 13–16-åringarna svarar 65 procent antingen Mycket bra eller ganska bra. Bland 9–12-åringarna ger bara 32 procent motsvarande svar. Och i den ålderskategorin svarar 19 procent Jag gör aldrig detta/det har aldrig hänt.

Eftersom dessa frågor, både i Svenskarna och internet och i Ungar och medier, låter deltagarna i undersökningarna själva skatta sin förmåga är det inte nödvändigtvis så att svaren överensstämmer med ungdomarnas faktiska färdigheter. I Ungar och medier finns ett antal kompletterande frågor, som bland annat handlar om vad barnen gör om de hittar motstridig information på nätet. Här går att se vissa intressanta samband. De som säger sig ha en god förmåga att skilja sant från falskt har enligt Statens Medieråds tolkning ”ett mer aktivt förhållningssätt när de stöter på motstridig information”. Det visar sig bland annat genom att man oftare söker efter kompletterande information. De barn och ungdomar som däremot bedömer sin egen förmåga att avgöra vad som är sant eller falskt som ganska eller mycket dålig struntar oftare i om de hittar motstridiga uppgifter.

Det går inte utifrån de här två undersökningarna att säga något om varför eleverna svarar som de gör. De kanske är duktiga på att värdera information. Kanske läser de mest om sånt de redan kan, och därför känner att de har den kompetens som behövs. Kanske överskattar de sin förmåga.

Medierådet sammanfattar sin analys med att ”de barn som menar sig ha mycket eller ganska god förmåga att hitta, förstå och bedöma information på internet vet att man bör söka ytterligare information (på internet eller i sin omgivning) och säger sig praktisera detta i något högre grad än de med sämre förmågor”. Detta tyder åtminstone på att de barn som skattar sin källkritiska förmåga högt också är mer aktiva i sitt informationssökande på nätet.

Att lära sig källkritik Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Det tycks alltså finnas ett samband mellan en självupplevd god källkritisk förmåga och förhållningssättet till den information man hittar på nätet. Hur ser det då ut med utbildning i och information om hur man kan värdera information på nätet? I Svenskarna och internet är frågan Har du fått utbildning/information om hur du värderar information på nätet? ny i årets undersökning. 25 procent av de elever i åldrarna 11–19 år som har svarat på frågan säger att de inte fått någon sådan utbildning eller information. Som man kan förvänta sig är det fler som fått utbildning och information ju äldre eleverna är.

Bland mellanstadieeleverna är det bara drygt hälften av barnen som svarar ja på frågan, medan 83 procent av eleverna på gymnasiet säger sig fått utbildning eller information kring källkritik.

Går man vidare och tittar på nästa fråga i Svenskarna och internet, som handlar om var barn och ungdomar får utbildning och information i källkritik, så blir det uppenbart vilken oerhört central roll skolan spelar.

Frågan i enkäten lyder Var har du fått utbildning/information? och ställdes till de som svarat ja på frågan om de fått utbildning i källkritik.

På frågan gick det att svara med flera olika alternativ. Den i särklass största delen av utbildningen står skolan för. 95 procent av dem som fått utbildning i källkritik har fått den i skolan. Vänner och artiklar i tidning eller på nätet är också vanliga källor. Man kan också konstatera att yngre barn får en hel del stöd av sina föräldrar i frågor som rör källkritik. Av dem som går på mellan- och högstadiet svarar var fjärde att de fått information om källkritik från föräldrarna. Föräldrar som svarsalternativ fanns inte med när frågan ställdes till gymnasieeleverna.

Skolans roll vad gäller källkritik på nätet förstärks i och med den nya läroplanen som träder i kraft 1 juli 2018. I kursplanen för samhällskunskap står nu att undervisningen bland annat ska behandla ”hur man urskiljer budskap, avsändare och syfte, så väl i digitala som i andra medier, med ett källkritiskt förhållningssätt”. I högstadiet ska dessutom algoritmernas roll i informationsspridningen på nätet tas upp i undervisningen, genom diskussioner om hur ”information i digitala medier kan styras av bakomliggande programmering”. Det skulle till exempel kunna handla om sökresultat och nyhetsflödet hos tjänster som Facebook och Instagram.

Att hitta det man letar efter Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Hur lätt det är att hitta det man letar efter på nätet är en annan aspekt av digital kompetens. Och precis som källkritiken är förmågan att söka efter information en del av kursplanen för både samhällskunskapen och svenskan i grundskolan.

En av frågorna i årets upplaga av Svenskarna och internet handlar om just detta: Jag tycker det är enkelt att hitta bra sökord när jag ska söka på nätet (googla). Av de som svarat på enkäten instämmer 54 procent helt och hållet med det påståendet. Inkluderar man även de som svarat 3 eller 4 på den femgradiga skalan är andelen 97 procent.

Det är givetvis positivt att så få elever upplever det som svårt att söka efter information med hjälp av nätets sökmotorer. Men det kan finnas anledning att hålla sig lite tveksam till denna självbild. I ett av de material som publicerats av Skolverket, Sökkritik och algoritmers synlighet⁵ skriver forskarna Olof Sundin och Jutta Haider: ”Å ena sidan tycks många ha en hög tilltro till den egna förmågan avseende informationssökning. Å andra sidan ifrågasätts sökmotorers ranking i liten utsträckning. […] I forskningen skildras och problematiseras hur informationssökning tenderar att tas för given på så sätt att de tekniker för sökning vi använder oss av ses som neutrala och att sökning tenderar att bli osynlig för oss.”

Formulerat på ett annat sätt innebär det att källkritiken inte bara rör den information vi hittar med hjälp av nätets sökmotorer. Det finns också en anledning att ha ett kritiskt förhållningssätt till själva sökresultatet. Varför ser min träfflista ut just så här? Vilka andra sidor har valts bort? Vad hittar jag om jag väljer att använda en annan sökmotor? Allt detta är frågor som också är en del av diskussionen om personanpassning.

Unga väljer bort annonser Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Annonsblockerare är en typ av program som installeras i dator och mobiltelefon och på olika sätt förhindrar att annonser visas för användaren. Ju äldre barnen blir, desto vanligare är det att de använder annonsblockare.

På gymnasiet svarar varannan elev att de har en annonsblockerare installerad, medan det på mellanstadiet bara är 18 procent som svarar ja på samma fråga.

Kännedomen om annonsblockerare ökar med stigande ålder. På mellanstadiet är det 37 procent som inte känner till begreppet, på gymnasiet bara 8 procent. Det finns dessutom en skillnad mellan pojkar och flickor, där både användningen av och kännedomen om annonsblockare genomgående är högre bland pojkar än flickor.

Att värna den personliga integriteten Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Att själv kontrollera vem som får ta del av den information som man laddar upp på nätet är en aspekt av personlig integritet online. Jag vet hur jag ändrar inställning för vilka som kan ta del av mitt innehåll är en av frågorna i årets upplaga av Svenskarna och internet.

Precis som med källkritiken upplever de som svarat på enkäten att deras förmåga att styra över detta är bra. Riktigt bra, till och med. 60 procent instämmer helt och hållet med påståendet, och bara sju procent väljer att svara med en etta eller tvåa på den femgradiga skalan.

Trenden med ökat självförtroende med ökad ålder, som vi såg när det gäller källkritiken, håller dock inte i sig. När det gäller integritetsinställningarna för material som delas på nätet är det i stället eleverna på högstadiet som upplever sig ha allra bäst koll. I den ålderskategorin svarar 90 procent med en 4 eller 5. Bland gymnasieeleverna är motsvarande andel 79 procent. Och tittar man på dem som valt att svara med en femma är skillnaden ännu större: 70 procent av högstadieeleverna respektive 54 procent av gymnasieeleverna.

Hur man svarar på den här frågan kan antas bero på vilka tjänster på nätet man använder. I sociala medier skiljer sig komplexiteten i integritetsinställningarna mycket åt mellan olika tjänster. På Instagram är det enkelt: Antingen har du ett offentligt konto eller ett privat, där du själv väljer vilka andra konton som får följa dig. På Facebook, som blir vanligare att använda med stigande ålder, är det betydligt mer komplicerat. Där kan till exempel varje enskilt inlägg få egna integritetsinställningar.

Snapchat och Instagram är två av de sociala medier som används allra mest, dagligen av 78 respektive 65 procent av eleverna i undersökningen, någon gång av 89 respektive 82 procent. Detta är också två tjänster med relativt lättbegripliga integritetsinställningar.

En annan tänkbar förklaring är att gymnasieeleverna har insett att det inte är fullt så enkelt att lyckas göra inställningarna på det sätt som man avser, att de helt enkelt hunnit göra egna misstag eller sett när vänner gjort det. Eller att en bild som var avsedd att bara visas för några få ändå sparas som skärmbild och skickas vidare i en större krets av användare.

Producera – och inte bara konsumera Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

De flesta ungdomar är flitiga internetanvändare. Och många är bekväma, inte bara med att konsumera innehåll på nätet, utan också att bidra med eget. 6 av 10 instämmer helt i påståendet: Jag vet hur jag skapar och laddar upp innehåll på internet. Inkluderar man dem som besvarat med en trea eller fyra på den femgradiga skalan blir andelen 90 procent.

Att använda digitala verktyg för att uttrycka sig är en del av den nya kurs- och läroplanen för grundskolan, bland annat i svenskämnet. Och av svaren i årets upplaga av Svenskarna och internet att döma kan det finnas en efterfrågan på den kompetensen. Väldigt många ungdomar tittar exempelvis på filmer på Youtube, men bara 11 procent laddar själva upp filmer dit. Intressant att notera är att elever på mellanstadiet (14 procent) och högstadiet (13 procent) är flitigare producenter på Youtube än vad gymnasieeleverna är (5 procent som skapar och laddar upp egna filmer).

Ett annat exempel: 95 procent bloggar aldrig, men 40 procent läser bloggar åtminstone ibland.

Det kan finnas anledning att fundera på vad ungdomarna själva lägger i begreppet ”skapa och ladda upp innehåll på internet”. Att använda tjänster som Instagram, WhatsApp och Snapchat har låga trösklar, men att skapa filmer för Youtube eller skriva en egen blogg kräver mer.

Internet of things Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Den nya läroplanen tar också upp digitaliseringen utanför det som vi normalt sett tänker på som datorer. Mycket av det går att samla under paraplybegreppet internet of things, sakernas internet. Hit hör exempelvis internetanslutna aktivitetsarmband och dörrlås, men också självkörande bilar.

I årets undersökning Svenskarna och internet är påståendet Jag har hört talas om ”internet of things” (sakernas internet, till exempel uppkopplade aktivitetsarmband, kylskåp eller bilar). Trots att begreppet internet of things förtydligas genom de tre exemplen är det var tredje elev i åldern 11–19 år som svarar att den inte alls instämmer i det påståendet. Kännedomen om begreppet ökar med stigande ålder. På gymnasiet är det 33 procent som helt instämmer i påståendet, men de som svarar med en etta på den femgradiga skalan är fortfarande 24 procent. Det finns också tydliga skillnader mellan pojkar och flickor: Bland de manliga eleverna är det 28 procent som svarar att de helt instämmer i påståendet, medan bara 16 procent av de kvinnliga eleverna svarar på samma sätt.

De yngsta eleverna Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

Eleverna som fortfarande befinner sig i förskoleklass och lågstadiet har inte själva svarat på enkäten. Men deras föräldrar har fått frågor om de yngsta skolbarnens digitala kompetens.

För det första kan man konstatera att föräldrarna till barn i ålder 6–8 år känner sig väl insatta i barnens liv på nätet. 46 procent av föräldrarna med barn i den åldern svarar att de är mycket väl insatta, och ytterligare 40 procent svarar med en fyra på samma fråga. Det bör också lägga en god grund för föräldrarnas möjlighet att svara på frågor som handlar om hur barnen använder tekniken.

Precis som en allt större andel vuxna har blivit internetanvändare gäller det även de yngsta skolbarnen. 2017 använder två tredjedelar av 6–8-åringarna internet dagligen, en femtedel av dem flera gånger varje dag. Bara några få procent är aldrig uppkopplade eller mer sällan än varje månad. Hoppar man fem år tillbaka i tiden var det en femtedel av barnen i den här åldern som aldrig eller enbart väldigt sällan använde internet, och hälften av idag, en tredjedel, som gjorde det varje dag.

Det är intressant att konstatera att nyttoinslagen i barnens teknikanvändning ökar. Det blir vanligare att 6–8-åringar använder internet för att söka efter information och fakta och allt fler använder internet i skolarbetet. 2012 använde en femtedel av 6–8-åringarna internet för att söka efter fakta och information åtminstone någon gång. 2017 är andelen det dubbla. I samma storleksordning var det en femtedel som 2012 åtminstone någon gång använder internet för skolarbete medan siffran idag är det dubbla. Mer om barns internetanvändning finns i kapitel 2.

Föräldrars insyn i barnens teknikanvändning Klicka för att kopiera länken till detta avsnitt

De föräldrar som har barn under 16 år har fått svara på frågor om hur insatta de är i barnens liv på nätet, om de känner till vilka tjänster barnen använder, om de vet hur tjänsterna fungerar och om de själva är aktiva på dem.

Känslan av insyn är genomgående hög. Det samma gäller kännedomen om vilka tjänster barnen använder och hur de fungerar.

Kunskapen om hur tjänsterna fungerar har föräldrarna däremot inte fått genom att använda dem själva. På frågan Är du själv aktiv och har konton på de tjänster som ditt/dina barn använder? är det många föräldrar som svarar nej.

Beroende på barnens åldrar svarar mellan 3 och 8 procent nej på frågan om de känner till hur tjänsterna fungerar. Men runt var tredje förälder för de barn som är 6 år eller äldre har själva inte ett konto på samma tjänster.

Litteraturlista

1. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Skolverket – https://www.skolverket.se/publikationer?id=3813
2. Programmering på schemat, IVA-aktuellt #04 2015 – https://issuu.com/iva-publikationer/docs/iva-aktuellt-nr-4-2015/8
3. Ungar och medier 2017, Statens Medieråd –https://statensmedierad.se/publikationer/ungarochmedier/ungarmedier2017.2344.html
4. Sökkritik och algoritmers synlighet, Skolverket – https://larportalen.skolverket.se/webcenter/larportal/api-v2/document/path/larportalen/material/inriktningar/0-digitalisering/Grundskola/200_Kritisk_anvandning_av_natet/del_02/Material/Flik/Del_02_MomentA/Artiklar/D3_1-gy_02A_02_sokkritik.docx